År 1972 bytte man namn från det anrika gamla namnet Ceylon.
Äventyraren Marco Polo återvände sjövägen
efter sina strapatser i Fjärran
Östern och imponerades av öns natur och kallade den för den ”vackraste
platsen på jorden”.
I staden Galle byggde holländarna ett robust och imposant
fort.
Innan dem ”blåste” en portugisisk delegation iland som snabbt
tog
kontrollen över den åtråvärda kanelen.
Långt innan det hade araberna varit här. Deras benämning på
ön var Serendip.
Nationalparken Yala Ruhunu är synnerligen elefanttät
så risken att missa
en Elephas Maximus Maximus, är ganska liten.
Den ceylonesiska elefanten är mindre än sin afrikanska kusin, har
mindre öron
och huvudet är den högsta punkten - inte ryggen.
Vissa menar att den även är mer smidigt och proportionellt byggd.
Den afrikanska stäppelefanten(Loxodonta Africana) har även en tå/nagel
mindre på både fram-och bakfötterna - fyra resp.tre mot fem
resp.fyra.
Den ceylonesiska elefanten har bara 19 st. revben mot stäppelefantens 21.
I århundraden har den används som arbetsdjur här på Sri
Lanka och det stolta nationaldjuret löper som en röd tråd genom
landets historia. För buddhisterna är
elefanten ett heligt djur. På elefanthemmet Pinnawela
kan man komma
mycket nära elefanterna.
Britterna gjorde ön till en del av sitt imperium och tvångsflyttade
stora grupper
tamiler från Indien för att arbeta på de stora téplantager
som blev en stor industri.
Tébusken introducerades av James Taylor år 1867
och lämpar sig ypperligt fint
på Sri Lankas frodiga bergsplatåer.
Samtliga kaffeodlingar på dåvarande Ceylon slogs ut av den fruktade
lövsjukdomen Hemileia Vastatrix inom en femårsperiod.
Tébusken måste beskäras, ha skugga från inplanterade
träd och är produktiv i ca.
40-50 år. De två översta bladen samt toppskottet plockas av
téplockarna.
De måste få hop den dagliga vikten på 20 kilo. Lika lön
för kvinnor och män.
På Glenloch Tea Factory kan man följa hela processen.
Från tébuske till tékopp är det faktiskt bara 24 timmar.
Närmaste staden är Nuwara Eliya. Här kände
sig britterna nästan lika hemma som i Skottland. Klimatet är svalt
och behagligt.
Den gamla huvudstaden Kandy är landets kulturella och
spirituella center.
Här ligger även Dalada Maligawa, Templet av den heliga
Tandreliken(från Buddha).
På Sri Lanka finns det inga naturliga sjöar. Alla är, tro det
eller ej, konstgjorda(?).
Batikshoppar, kryddträdgårdar och träsniderier runt om på
ön är små guldkorn
som piffar upp vistelsen och rundresan.
Sri Lankas ”kulturella triangel” innefattar Sigiriya
med sin ståtliga lejonklippa,
Polonnaruwa med buddastatyerna i Gal Vihare samt Anuradhapura
och
redan nämnda Mihintale.
De kopparfärgade stränderna finns från turistorten Negombo
och söderut.
Hikkaduwa är känt för sitt fina korallrev och
vid sydkusten kan man skåda pålfiskarna.
Sri Lanka är även kokosnötens förlovade
land. Man dricker mjölken, äter köttet och
gör kvastar och rep av fibrerna samt lägger tak.
Från palmyrapalmen gör man toddy som är basen för nationaldrycken
arrack,
en slags blandning mellan whisky och eau-de vie (cognac).
En annan frukt är King Coconut -thambilin- vars saft är en oerhört
fin törstsläckare.
Den är inte ätbar och en del hävdar att mjölken är
så nyttig att den kan användas intravenöst. ”A
King Coconut A Day, Keep The Doctor Away”!
Sri Lanka är indelat i nio st. provinser med visst självstyre.
Huvudstad är numera Sri Jayawardenapura Kotte utanför
Colombo.
Sri Lanka var ett relativt stort turistresemål för svenskar på
1970-talet.
Tyvärr har landets rykte fläckats av den blodiga konflikten mellan
regeringstrupperna och gerillagruppen De Tamilska Tigrarna - LTTE.
En inbördeskonflikt som skakat landet sedan år 1983.
Främst är det den f.d. huvudstaden Colombo, militära mål
samt Jaffna och de nordöstra delarna av landet som drabbats.
Både Indien och Norge har försökt medla med sporadisk vapenvila
som resultat.
Vid 60-årsdagen av självständigheten, den 4.e februari år
2008, blossade stridigheterna upp igen.
Om ni är osäkra på att resa dit så kolla först upp
med svenska UD vad som gäller.